torsdag 8 augusti 2013

Dödens änglar

Jag visste tidigt att jag inte skulle bli 70 år och när det ändå blev så, hände en massa saker såväl positivt som negativt.

Det finns inte längre ett definierat mål med återstoden av livet. Det har blivit en transportsträcka och transporttiden fylls i stor utsträckning av tankar på hur jag ska förvalta livets gåva och på mitt barnbarn Jonny som var centrum i mitt liv i så många år men det är mina underbara vänner som gör transporttiden berikande.

Det positiva är att jag har börjat leva intensivt och detaljskådande samt att mina närmaste kära vänner har blivit ännu viktigare medspelare i varandets skådespel.

Fram till för drygt fyra år sedan var döden skrämmande och svår att acceptera utan obehagskänslor.


Många gånger under ett långt liv med olyckshändelser och sjukdomar har det verkat som att dödens hantlangare har köat utanför mitt livsrum men jag har snabbt lagt tankarna åt sidan och intalat mig att döden hinner jag tänka på när det blir mera aktuellt igen och varje gång har det grämt mig att jag inte städat upp fysiskt och psykiskt innan jag lade mig på dödsbädden.


Nu är den städningen nästan avklarad och varje dag är en bonusdag som jag inte har planerat.

Nästan varje dag sitter jag vid Jonnys gravsten och föreställer mig att han hör mig. Ofta när jag går dit och därifrån, känner jag hans hand på min axel och hör hans sista ord till mig "Det är lugnt morfar, det ordnar sig morfar" och det kanske det gör. Jag hoppas det.

Här finner jag ro och varm gemenskap




Sfären i och runt kyrkan har fört underbara medmänniskor till min livsväg och dilemmat är att dessa jordiska änglar finns i min krets som en direkt följd av att Jonny lämnade den.

Döden är inte längre skrämmande utan ett spännande möte som jag har kvar och hoppet växer om en återförening.



-

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar